En barock eftermiddag

Låt mig först slå fast: vi har trots trettio år i Göteborg aldrig sett cortégen. Vi undviker i möjligaste mån försäljare av cortégeprogram. Vi anfäktas överhuvud taget aldrig av längtan efter studentikos humor. Området mellan Mossens idrottsplats, Landala och Guldheden är således Terra Incognita för oss.  Visserligen har vi vänner som påstår att de gått på Chalmers men få, om ens någon, kan uppvisa något slutbetyg. Vårt förhållande till tekniska högskolor kan alltså med fog betraktas som ljummet. (Även om jag (Helene) måste krypa till korset och med rodnande kinder erkänna att jag i min ungdom hängde både en och annan kväll på (det vill säga många) på Chalmers-puben Rotary. Men de hade ju billig öl, och det måste ju vara ett argument så gott som något...)

Detta faktum till trots befinner vi oss en lördagseftermiddag på Chalmers Tekniska högskola för att se Barockensemblen fira sitt 55-års jubileum med en konsert.

Chalmers entréhall

Varför, kan man fråga sig? Framför allt därför vi inte gjort det förut.  Plus det faktum att vi har en vän (ej studerande vid nämnda institution) som i denna orkester skall traktera det aparta instrumentet teremin.

Tillställningen är svår för en oinvigd att återberätta. Visserligen ser det ut som en ungdomlig kammarorkester med förvirrande instrumentering men i upplevelsen ingår också en konferencier med en mängd vitsar som jag skall förbigå med tystnad ......................................... (tystnad).  Förlåt, jag måste ha blivit påverkad på något sätt. Publiken deltog med liv och lust i uppförandet. Hurra och bu-rop om vart annat. Själv fick jag både ett pappersflygplan och en champagnekork i skallen, det var länge sedan sist. Mycket följde den uråldriga (55-åriga) liturgin och var för en utomstående på samma nivå som en grekisk-ortodox gudstjänst, danska räkneord eller en cricketmatch. Alltså totalt obegripligt.

Själva det musikaliska är av extremt ojämn kaliber. Stråkar och blås tycktes tidvis oense om tempo och tonhöjd men lyckades på något sätt få ihop det med dirigentens hjälp.

Den barocka ensamblen i något suddigt utförande

Battalia av H.I.F. Biber var rent förvånande bra. Några menuetter spelades med sådan schwung att en mycket ung man ur publiken inte kunde hålla sig utan kastade sig upp på scenen och - till auditoriets stora förtjusning - började dansa med. Dock hade han inte uppfattat dansens karaktär utan bröt ut i breakdans. Mest applåder fick annars tereminsolot i "Morden i Midsommer".

Palle Karlsson på teremin

Pantomimerna höll annars ungefär samma klass som vitsandet, med undantag av Star Wars-numret som drog ned rejält med ovationer. I avslutningen hade orkestern arbetat upp sig och med en triumferande körsång höjdes stämningen till extra, extra numret då den sedvanliga toaletten (eller var det en bidé) slogs i sönder(!).

På det hela taget en underhållande eftermiddag. Men vår dos av studentorkestrar och studentikos humor är nog fylld, åtminstone för det här året. Som upplevelse är konserten svår att  betygsätta. Både ett och fem fast i något slags oscillerande rörelse.

Jag (alltså Helene) får hålla med om att det var en annorlunda och oväntad eftermiddag med både toppar och bottnar. Fast jag är imponerad av det frimod och den entusiasm som präglade hela föreställningen. Där vilade minsann inga ledsamheter. Och i den samfällda publiken kände vi oss stundtals som lite främmande fåglar. (För att på ett lite snyggt sätt knyta an till våra återkommande observationer av våra fjäderklädda vänner).

Vi går i barndom.... på 70-talsutställning.

Detta är ett evenemang på Mölndals museum som vi pratat om sedan i våras. Ibland behöver man en något längre startsträcka för att få saker och ting ur händerna, som typ 9 månader...
Det här visar sig vara en sådan dag då allting bara går bra. Vi traskar till Linneplatsen på vinst och förlust för att hitta en buss till Mölndals station. Väl på hållplatsen ser vi att det ska dröja en halvtimme till nästa tur.  En viss förstämning börjar omedelbart sänka sig över oss, då somliga av oss är mycket dåliga på att just vänta. Men så genom en nådig försyn dyker det upp en buss med ett nummer som inte står att se någonstans, men som visst har sin väg förbi Mölndals station. Det kändes lite som att kliva på Hogworth-expressen men i bussform. Den liksom bara dyker upp på en mittemellanhållplats...

Mölndalsån i en väldig fart

Vi blir prydligt levererade till vårt resmål och promenerar iväg mot Kråkan.
Under tiden småpratar vi om ditt och datt och även om Lars Gahrn. Det är, enligt mitt sällskap, den man som är antikvarie, filosofie doktor i historia och xpert på Mölndals kommuns historia plus att han ser ut som en tomte. Jaha, som han som kommer där? säger jag och pekar på Lars Gahrn som mycket riktigt och som på beställning kommer gående nerför backen. Ibland tar verkligheten orden ur munnen på en.

Frackklädd stare

Och eftersom vi ändå är på plats och att vi av en ren händelse råkar veta att det håller till ett gäng strömstarar en bit uppströms i Mölndalsån passar vi såklart på se om de är hemma. (De är ännu inte uppförda på vår "tittapåfågellista"). Vi hinner knappt fram till dämmet förrän den första kommer susande över vattenytan. Vi stannar en god stund och bekantar oss med dessa ytterst charmiga och frackklädda pippifåglar som ploppar upp och ner i vattnet som champangekorkar. Således ännu en art på listan!

Så tillbaka till museet och den utställning vi inte sett tidigare. Det blev en timmes tidsresa med nostalgiska utrop, utpekande av favoritmellanölsburkar, lyssnande på musik som man trodde man hade glömt, tittande på tv-programssnuttar (vi kommer väl alla ihåg Beppes godnattstund (vi har faktiskt sett dockorna "live" på Beppemuseét på Öhn i Jämtland, men det är en helt annan historia), Anita och Televinken och Kapten Zoom).

Mellanölsnostalgi

 Men även nostalgi har en gräns och då blir man blir kaffesugen. Som tur är finns där ett utomordentlig café att vila sitt intrycksfyllda huvud i. Där bistås man med både stärkande dryck och vederkvickande miljö.

70-talsstudium.

Men inte tar upplevelserna slut med det här inte. Styrka av kaffe och ostmacka känner vi att vi absolut måste ta del av Industrimuseét som ligger precis i vår väg. Så vi får oss till livs hur vardagslivet och arbetetplatserna har sett ut i Mölndal. Mycket bildande.

Men nu får det i alla fall vara nog och vi går tillbaka till Mölndals station där det faktiskt står en buss och väntar på att få ta oss tillbaka till vår hemstad.
En lyckad dag som får en en 4:a på vår 5-gradiga upplevelseskala.