söndag 13 mars 2011

Rapp, poesi och poesirapp

Av någon oklar anledning har vi via facebook fått en inbjudan till ett evenemang.
Det var en grinig februarionsdag, om underhållningen visste vi inget, men eftersom det utlovades gratis vin tvekade vi särskilt länge.

Lagerhuset
 Det blev en förunderlig kväll i Lagerhuset, uppstart för Kulturatet, ett resurscenter för kulturprojekt med ett antal olika framträdanden av olika kaliber och kvalitet.  Lokalen var väl inte direkt fullbesatt men vi som var där försedde oss så gott vi kunde av vinet (Castillo de Gredos är godast när det är gratis och vissa fick i sig minst fem glas) chip, nötter och salta pinnar.

Luddini en trollerikonstnär i tiden
Luddinis valhänta och förvirrade trollerishow har förutsättning att bli enastående bra.
Ms Jacqueline och hennes adepter var duktiga och hiphopduon Silversystrar ger hopp om att en mer jämlik musikmarknad.

Men det som verkligen grep tag denna kväll var poesin (vilket är både förvånande och glädjande för en gammal poesiallergiker som redaktösen). Först äntrar Oskar Hanska skandinavisk mästare i estardpoesi) scenen och släpper med kraftfull stämma lös en svada av välfunna och direkta texter som är både fyndiga och djupt allvarliga. Det är ett knytnävsslag mitt i solar plexus. Jisses!

Knappt har man hämtat sig från detta det är dags för nästa överraskning - Parham och Vic. Två rappande ynglingar som skulle kunna ha varit en duo i mängden om det inte varit för deras vibrerade av närvaro. Kulmen nås då Victor, för första gången live, gör en rapdikt om hur världen är idag. Det fick tårarna att strömma eftersom orden gick rakt in i hjärtat.

Vilken hiskelig tur man har som får lov att upplev sådant här!

fredag 4 mars 2011

Vi tittar på TV och blir barocka igen

Efter en veckas vidlyftigt uteliv (tre kvällar i rad för somliga, två för de mer sansade och ordentliga...) - countrykonsert på Pustervik, avslutningsjazz på Masthugget, finsk balkantangofolkmusik på Mitt Andra Hem - blev lördagen en dag då det togs ganska lugnt. En stillsam promenad med efterföljande eftermiddagslur och vegetarisk middag med citronvatten därtill. Tanken på öl fick det att knyta sig en aning i mellangärdestrakten.
Men sedan då? Vad skulle vi då göra med resten av vår lördagskväll?

 TV-tittande tillhör inte de saker vi vanligtvis ägnar oss åt, men i det lite bräckliga tillstånd somliga av oss befann sig i föreföll det plötsligt vara en utomordentlig idé. Sagt och gjort, fram med TV-tablån. Vad visas i afton? Det mesta verkade så lagom kul tills vi kom till programpunkten "The Fairy Queen". Hmmmm, barockopera från 1692 av Henry Purcell efter Shakespears "En midsommarnattsdröm". Den kvinnliga redaktösen utbrister då tvärsäkert att:
– Opera ska man inte se på TV, den ska man se på riktigt!

Henry Purcell
Men eftersom alternativen var starkt begränsade vid just den tidpunkt blev det så i alla fall. Redaktösen fick (som vanligt) relativt snabbt äta upp sitt självsäkra påstående och erkänna att det går alldeles utmärkt att titta på opera just på TV. Man hör bra, sångtexterna återges med textremsa nederst i bildkanten så man får en vettig chans att förstå vad det hela egentligen handlar om, man ser förträffligt utan att behöva vaja som ett vassrö i storm för att parera den storväxte herren som alltid sitter i raden framför i salongen. Och framför allt så sjunger de ju så in i helsicke bra. Speciellt när de inte behöver slå på något vibrato i sina röster utan bara sjunger "rakt fram". Kostymer och scenografi gick inte heller av för hackor.
Detta var en föreställning som varade i tre och en halv timme, så vi får väl lite skamset erkänna, att vi pausade i mitten och kollade på ett avsnitt av den utmärkta brittiska serien "Downtown abbey". Men vi växlade tillbaka i lagom tid för följa den rafflande upplösningen på det barocka dramat.

Oberon och Puck
Det finns väl några slutsatser man kan dra av denna afton: yttra dig ALDRIG tvärsäkert om saker du vet något om, TV-kvällar KAN vara underhållande, opera ska ÄVEN upplevas på riktigt.

lördag 12 februari 2011

En barock eftermiddag

Låt mig först slå fast: vi har trots trettio år i Göteborg aldrig sett cortégen. Vi undviker i möjligaste mån försäljare av cortégeprogram. Vi anfäktas överhuvud taget aldrig av längtan efter studentikos humor. Området mellan Mossens idrottsplats, Landala och Guldheden är således Terra Incognita för oss.  Visserligen har vi vänner som påstår att de gått på Chalmers men få, om ens någon, kan uppvisa något slutbetyg. Vårt förhållande till tekniska högskolor kan alltså med fog betraktas som ljummet. (Även om jag (Helene) måste krypa till korset och med rodnande kinder erkänna att jag i min ungdom hängde både en och annan kväll på (det vill säga många) på Chalmers-puben Rotary. Men de hade ju billig öl, och det måste ju vara ett argument så gott som något...)

Detta faktum till trots befinner vi oss en lördagseftermiddag på Chalmers Tekniska högskola för att se Barockensemblen fira sitt 55-års jubileum med en konsert.

Chalmers entréhall
Varför, kan man fråga sig? Framför allt därför vi inte gjort det förut.  Plus det faktum att vi har en vän (ej studerande vid nämnda institution) som i denna orkester skall traktera det aparta instrumentet teremin.

Tillställningen är svår för en oinvigd att återberätta. Visserligen ser det ut som en ungdomlig kammarorkester med förvirrande instrumentering men i upplevelsen ingår också en konferencier med en mängd vitsar som jag skall förbigå med tystnad ......................................... (tystnad).  Förlåt, jag måste ha blivit påverkad på något sätt. Publiken deltog med liv och lust i uppförandet. Hurra och bu-rop om vart annat. Själv fick jag både ett pappersflygplan och en champagnekork i skallen, det var länge sedan sist. Mycket följde den uråldriga (55-åriga) liturgin och var för en utomstående på samma nivå som en grekisk-ortodox gudstjänst, danska räkneord eller en cricketmatch. Alltså totalt obegripligt.

Själva det musikaliska är av extremt ojämn kaliber. Stråkar och blås tycktes tidvis oense om tempo och tonhöjd men lyckades på något sätt få ihop det med dirigentens hjälp.

Den barocka ensamblen i något suddigt utförande

Battalia av H.I.F. Biber var rent förvånande bra. Några menuetter spelades med sådan schwung att en mycket ung man ur publiken inte kunde hålla sig utan kastade sig upp på scenen och - till auditoriets stora förtjusning - började dansa med. Dock hade han inte uppfattat dansens karaktär utan bröt ut i breakdans. Mest applåder fick annars tereminsolot i "Morden i Midsommer".

Palle Karlsson på teremin

Pantomimerna höll annars ungefär samma klass som vitsandet, med undantag av Star Wars-numret som drog ned rejält med ovationer. I avslutningen hade orkestern arbetat upp sig och med en triumferande körsång höjdes stämningen till extra, extra numret då den sedvanliga toaletten (eller var det en bidé) slogs i sönder(!).

På det hela taget en underhållande eftermiddag. Men vår dos av studentorkestrar och studentikos humor är nog fylld, åtminstone för det här året. Som upplevelse är konserten svår att  betygsätta. Både ett och fem fast i något slags oscillerande rörelse.

Jag (alltså Helene) får hålla med om att det var en annorlunda och oväntad eftermiddag med både toppar och bottnar. Fast jag är imponerad av det frimod och den entusiasm som präglade hela föreställningen. Där vilade minsann inga ledsamheter. Och i den samfällda publiken kände vi oss stundtals som lite främmande fåglar. (För att på ett lite snyggt sätt knyta an till våra återkommande observationer av våra fjäderklädda vänner).

måndag 7 februari 2011

Vi går i barndom.... på 70-talsutställning.

Detta är ett evenemang på Mölndals museum som vi pratat om sedan i våras. Ibland behöver man en något längre startsträcka för att få saker och ting ur händerna, som typ 9 månader...
Det här visar sig vara en sådan dag då allting bara går bra. Vi traskar till Linneplatsen på vinst och förlust för att hitta en buss till Mölndals station. Väl på hållplatsen ser vi att det ska dröja en halvtimme till nästa tur.  En viss förstämning börjar omedelbart sänka sig över oss, då somliga av oss är mycket dåliga på att just vänta. Men så genom en nådig försyn dyker det upp en buss med ett nummer som inte står att se någonstans, men som visst har sin väg förbi Mölndals station. Det kändes lite som att kliva på Hogworth-expressen men i bussform. Den liksom bara dyker upp på en mittemellanhållplats...
Mölndalsån i en väldig fart
Vi blir prydligt levererade till vårt resmål och promenerar iväg mot Kråkan.
Under tiden småpratar vi om ditt och datt och även om Lars Gahrn. Det är, enligt mitt sällskap, den man som är antikvarie, filosofie doktor i historia och xpert på Mölndals kommuns historia plus att han ser ut som en tomte. Jaha, som han som kommer där? säger jag och pekar på Lars Gahrn som mycket riktigt och som på beställning kommer gående nerför backen. Ibland tar verkligheten orden ur munnen på en.
Frackklädd stare
Och eftersom vi ändå är på plats och att vi av en ren händelse råkar veta att det håller till ett gäng strömstarar en bit uppströms i Mölndalsån passar vi såklart på se om de är hemma. (De är ännu inte uppförda på vår "tittapåfågellista"). Vi hinner knappt fram till dämmet förrän den första kommer susande över vattenytan. Vi stannar en god stund och bekantar oss med dessa ytterst charmiga och frackklädda pippifåglar som ploppar upp och ner i vattnet som champangekorkar. Således ännu en art på listan!

Så tillbaka till museet och den utställning vi inte sett tidigare. Det blev en timmes tidsresa med nostalgiska utrop, utpekande av favoritmellanölsburkar, lyssnande på musik som man trodde man hade glömt, tittande på tv-programssnuttar (vi kommer väl alla ihåg Beppes godnattstund (vi har faktiskt sett dockorna "live" på Beppemuseét på Öhn i Jämtland, men det är en helt annan historia), Anita och Televinken och Kapten Zoom).
Mellanölsnostalgi
 Men även nostalgi har en gräns och då blir man blir kaffesugen. Som tur är finns där ett utomordentlig café att vila sitt intrycksfyllda huvud i. Där bistås man med både stärkande dryck och vederkvickande miljö.

70-talsstudium.
Men inte tar upplevelserna slut med det här inte. Styrka av kaffe och ostmacka känner vi att vi absolut måste ta del av Industrimuseét som ligger precis i vår väg. Så vi får oss till livs hur vardagslivet och arbetetplatserna har sett ut i Mölndal. Mycket bildande.


Men nu får det i alla fall vara nog och vi går tillbaka till Mölndals station där det faktiskt står en buss och väntar på att få ta oss tillbaka till vår hemstad.
En lyckad dag som får en en 4:a på vår 5-gradiga upplevelseskala.

söndag 30 januari 2011

Polsk musikdokumentär (bland annat)

Den här veckan blev lite annorlunda - mer en samling av små saker vi kanske gjort tidigare (lite grann) men inte tillsammans. Till exempel har vi ju varit på Filmfestivalen, både var för sig och tillsammans. Men det som gör årets festivalande annorlunda är att vi faktiskt har PLANERAT och köpt biljetter i förväg! Vi har arbetat efter principen att vi väljer två filmer var och köper därtill två biljetter till varje film. Så har vi INTE gjort förut.
Så i afton (söndag) var det dags för den polska musikdokumentären "Beats of freedom". En välgjord film som berättade om rockens och punkens genomslag i Polen på 1980-talet. Och om människornas längtan efter frihet. Plus naturligtvis mycket bra musik från ett grannland som man knapp tänker på.

Lördagen bjöd också på några mindre, en dock utomordentliga angenäma "integjortförut"-tilldragelser. För att kunna gå på film måste man alltså ha biljetter. Sagt och gjort vi traskade lydigt till Draken för att lösa ut vårt inträde till kulturens mörka salar. Det var väl i och för sig inte så märkvärdigt, men därefter slog hungern sina klor i våra inälvor. Men det berodde snarare på våra eskapader på gymmet några timmar tidigare. (Själv närvarade jag vid ett BodyPump pass som fick kroppens samtliga muskler att trippa på tå. Min särbo lyckades med bedriften att golva en box-säck så det sprutade osorterade metalldelar. Rätt imponerande! Klart att man blir hungrig). Nu skulle vi bara hitta ett lämpligt näringsställe. Vi vandrade 2:a Långgatan fram och ratade det ena stället efter det andra tills vi plötsligt stod framför det enda tänkbara alternativet: ett nyöppnat (ganska) café i läcker 60-talsstil. Konsekvent inrett med stormönstrad orange tapet, broderad påfågel på väggen, tv-kannor med tidsenligt snitt. Till förtäring fanns olika varianter på smörgåstårta, fast i portionsbitar. Tja, även det i tidens anda. Men tillrett med finess och mycket delikat.



Klatschig 60-talsinredning

På väg hemöver till Majorna dök nästa lysande idé upp. Nu skulle det köpas en cd-skiva till mig som ingen av oss hade hört tidigare. Ett uppdrag som visade sig vara klurigare än vi från början hade trott, men efter (en ganska svettig) halvtimme skuttade vi ut med ett fynd. Gruppen Midlake "The Corage of Others" skulle avnjutas under tiden en gemensam middag tillagades. En kul sätt att upptäcka ny musik. (Middagen blev också synnerligen lyckad).

En riktigt bra skiva.

lördag 22 januari 2011

Den ofrivilliga vernissagen

Veckans tidning har varit till brädden full av intressanta tilldragelser som var som gjorda för denna blogg. Vem blir inte hänförd över evenemang som när "sångkören Flottans Män underhåller" eller prova på kurs i slängpolska och halling, fotografier över "glada hundar i närmiljö",  division tre bowling, operapub, "Dostojevskijs andliga resa" eller bäst av allt, ett föredrag om "Jordens öde 2012 enligt naturfolkens profetior: Människan integrering av Kristussjälvet år 2012 samt dess effekt på DNA-koden"! Det övergår vår föreställningsvärld att ens gissa vad som avhandlades eller hur publiken skulle kunna tänkas se ut. Men visst lockar det fantasin.

Tyvärr utspelades dessa sagolika spektakel mitt på dagen, på tidpunkter när vi ganska hårt arbetande löneslavar förväntas vara på vårt dagliga kneg eller då vi var upptagna med annat. När så äntligen helgen kom, glesnade det betänklig i antalet medryckande händelser.

Då vi nu hade gått miste om så många trevliga och berikande evenemang beslöt vi att ta det sista som verkade någotsånär spännande: Skräpbilder, fotoutställning på Frölunda Kulturhus. Sagt och gjort - vi klev i våra bästa promenadskor och traskade iväg. Efter en dryg timme äntrar vi trappan till Kulturhuset i väster. En våg av förväntan spritter genom våra kroppar; vad ska vi få uppleva idag? Väl genom dörrarna sugs vi, liksom av en obändlig kraft, mot utställningshallen där det är fullt av människor. Vad gör de där? Snart står det klart för oss - vi är på VERNISSAGE!

Fullt med folk i utställningshallen. Varför, kan man undra?
Wow, det känns ju lite märkvärdigt. Hmmm, vad är det vi tittar på då? Jo, SPEGLINGAR... Av vad frågar vi oss, som gärna vill ha ordning och reda i tillvaron. Lila sprayfärg på en vit vägg, hopknycklade tidningskluttar instuckna i en träkub, två tygdockor i någon slags folkdräkt...


Tja, vad ska man säga, blodet strömmande inte snabbare i våra ådror, våra blickar klarnade inte, någon ståpäls var det definitivt inte tal om.


Utan att ens ha tuggat i oss en enda salt pinne smyger vi obemärkt ut från denna festlighet och börjar leta efter vårt egentliga mål. Vi finner detta lite undanskymt i en sidokorridor där det sitter tolv stycken fotografier av sämre kvalitet. Alla beskrivande olika saker man kan hitta på gatan.

Skräp?

Jojo, ingen av oss blev väl särskilt imponerad, men gick därifrån i förvissningen om att vi absolut kan ta likadan bilder, och kanske bättre, själva. Naturligtvis stannar detta vid just en tanke - för några bilder blir ju inte tagna på hemvägen.

Efter dessa kulturella yttringar måste man fylla på energidepåerna. Tur för oss är detta präktiga Kulturhus utrustat med ett mycket sympatiskt café som dessutom är föredömligt billigt. Även denna lördag blir det provsmakning av traktens semlor. Det kan ju skilja sig från ett väderstreck till ett annat. Denna var väl inte den bästa, men leverpastejmackorna var klart prisvärda.

Yra av alla dessa upplevelser irrar vi in på Frölunda torg för att leta efter Systembolaget. Efter att ha virrat fram och tillbaka i gångar som leder åt alla möjliga håll hittar vi slutligen rätt! Tio minuter för sent. Nåja, man ska inte klaga, vi har haft en dag fylld med intryck av skiftande slag, då klarar man sig utan kemiskt rus. Vi är glada ändå! En av dagens störst behållningar var dock att vi fick en hel rad lysande idéer om framtida eskapader. Vi ser framtiden an med tillförsikt!

Själva evenemanget var en svag etta på vår femgradiga skala men upplevelsen med promenaden och leverpastejmackan höjer det ändå till en tvåa. Nätt och jämt.

lördag 15 januari 2011

Vi åker till Spåntorget!

Vi har aldrig varit på Spåntorget. Har inte ens anat att det har funnits ett torg med det namnet. Vi kände oss som upptäcktsresande och packade överlevandskitet i ryggsäcken för att kunna möta alla oväntade strapatser på denna färd till främmande land. (Nåväl, kitet bestod mest av busskort, kamera och kikare). Vi tänkte, när vi nu ändå åker till just Spåntorget, att då kan vi ju alltid kika på den dubbeltrast som sägs ska ha ockuperat en rönn alldeles vid busshållplatsen.

För alla ovetande - detta är Spåntorget!

Det är vanligtvis en rackare som kan vara lite trixig att få syn på då den på sommaren är en aning blyg och tillbakadragen. Men nu - nu tronade den högst upp i sin rönn för att försvara den mot alla tänkbara vingförsedda inkräktare, stora som små. Bussar, bilar och människor ignorerade den med stoiskt och överlägset lugn, för ingen av dessa hade hittills visat något större intresse för rönnbären. Men en björktrast i en närbelägen björk fick sig en utskällning som hette duga.

Den ockuperade rönnen med tillhörande dubbeltrast (i mitten till vänster om någon till äventyrs skulle undra...)

Vi skuttade glada omkring denna utvalda rönn och kan nu föra upp även denna art på vår fågelräknarlista. Kanske hinner vi till 300 innan vi dör.

Nu tog inte äventyret slut bara för att vi skådat denna rar lilla pippi. Nej då, som de spänstiga människor vi är drog vi till fots vidare till nya outforskade territorier. Stabbetorget nästa. Ytterligare ett för oss okänt torg.


Och se där - längst borta i hörnet hittar vid det vattenhål och näringsställe vi så desperat behöver efter all spänning vi varit utsatta för. Sanna´s café! Och ett sådan pärla till ställe. Det kändes som att komma in i någons vardagsrum. En godmodig och familjär stämning bland en salig blandning av gäster och med Sanna själv som den vänliga motorn. Gå dit om ni någon gång har ett ärende till Stabbetorget.
Här blev det i alla fall semmelpremiär och en värdig avslutning på veckans "sakviintegjortförut".

Kan det bli bättre än så här en lördag i januari?

fredag 14 januari 2011

Första veckans uppdrag

Jaha, så var det då var det dags för årets första sakviintegjortförut. 
Vi satt på söndagsmorgonen vecka 1 och läste GP som vanligt. Lät blicken svepa över evenemangsguiden - och där, där stod det ju - det självklara valet för oss entusiastiska och kunskapstörstande amatörornitologer. "Gräsandens Liv" ett föredrag av "NaturStig" på Naturhistoriska museet. Kanon! Vi har funderat länge på att gå dit, men inget ämne har känt tillräckligt engagerande, förrän nu.
Just gräsanden ligger oss båda varmt om hjärtat, vi känner liksom en viss samhörighet med dessa lite pråliga och sociala överlevare. Vi ler igenkännande när vi hör deras karaktäristiska och godmodiga konversationer i någon av vattensamlingarna. Hon säger med uppfordrande stämma "wäpwäpwäpwäp wäpwäpwäpwäp" och han svara lite trött "wäpp". Som om vi hade sagt det själva...
Föredraget gav oss ytterligare en fördjupad bild av hur det kan vara att vara just gräsand i Slottsskogen.
Glada och ytterst belåtna över våra nyvunna kunskaper halkade vi hemåt i vinterkvällens mörker.
Nu är vi igång på allvar med sakviintegjortförut-görandet. Det ska bli spännande att se vad vi hittar på framöver.